Vårbalen ur en marskalks perspektiv
Lördag 07.30 Alarmet väcker mig och jag tvingas fortsätta gårdagens snapsnedbrytning på morgonkvisten eftersom jag tyckte att det var så smart att gå och lägga mig precis när jag peakade berusningen efter gårkvällens sittning. Dags att rigga AF:s scen, montera bord och stolar (vilket inspekteras med måttband) och duka enligt konstens alla regler! Efter sex-sju timmars konstant slit och en avtagande (bak)fylla var fanorna på plats och La Rochelle hade soundcheckat. Dags att jogga hem längs Adelgatan för att snabbt fräscha upp sig och svida om till fracken.
Väl tillbaka på borgen är det tid för oss marskalker att inta våra positioner och göra oss redo att le i några timmar. Min plats är i entrén vilket känns bra och dessutom skiner solen! Under eftermiddagen är Lundagård rätt öde eftersom Malmöiter naturligtvis anländer fashionabelt sent. Till slut börjar dock en tusenfoting av uppklädda gäster sakta röra sig in genom portarna medan vi möts av många flin och luriga nickar som antyder ”njut av lugnet före stormen”.
Inne i stora salen sitter alla gäster på sina platser och sorlet börjar lägga sig. Efter ett par konfiskerade ”vatten”pistoler och spritflaskor insydda i nallar börjar bordsskålarna och servettviftandet dra igång på allvar. Jag finner mig som tur är ganska snabbt i spelets regler och trivdes rätt bra med att utöva nödvändig formell auktoritet. Huruvida samtliga marskalkar är lika roade låter jag vara osagt. Visst blev ett par stolar stulna men mot slutet tvingas jag till den otacksamma plikten att hyscha ramsan ”Bästa marskalken” (usch, låter jag onödigt självbelåten nu?) varpå en gäst vid bordet dessutom avstår sin egen efterrätt till förmån för mig då min uteblivit. Bestraffning och belöning i en dynamisk växelverkan.
Vid midnatt bryts taffeln då ”O, gamla klang- och jubeltid” sjungits (efter vilken man INTE sätter sig ned igen!!) och även vi i tjänst får kliva på det starkare dryckesutbudet och dansa till gryningen.
Söndag 08.00 Dags att studsa upp igen för Vårbalslunch och ännu en 16-timmars arbetsdagsdag..
Text: Johan Eriksson
Vårbalen ur en gästs perspektiv
Vårbal! En av vårterminens absolut roligaste helger. Det är tredje året i rad som jag gästar vårbalen och jag har aldrig gått därifrån besviken. Den viktigaste förberedelsen inför en vårbal är fördrinken. Jag anser att det är här du lägger ribban och sätter standarden för kvällen.
Efter att ha stressat hem till Lund från ett soligt Helsingborg var jag sen till min alldeles egna fördrink. Tacksamt som det är att vara kille, glider jag in i fracken och är vårbalsfin på en halvtimme. På en vårbalsfördrink dricks det för det mesta bubbel men för den djärve individen är drinkar att rekommendera. Något som också förekommer frekvent är att instagramma. Man får helt enkelt ställa upp. I år körde jag en lite aggressivare approach; tre-fyra bilder tagna, tre krispiga GTs och ett glas bubbel innanför västen. Efter det var jag och mitt sällskap redo för AF-borgen.
Väl inne i AF är det dags för nästa fördrink. Man tar två glas; första dricks upp effektivt och det andra är till för att hålla i handen när man strosar runt och minglar. Det är alltid en otroligt glad stämning när man återförenas med gamla vänner som lämnat Lund och vänner som fortfarande studerar här.
I pamfletten hittar jag vart jag ska sitta och nu börjar den något långa men roliga middagen. Middagen är fullspäckad med tal och diverse underhållning i form av spex, filmer och sång. Det som urskiljer en vårbal från andra s.k. nationssittningar är att det finns en rad regler som skall följas. Det är regler som inga bordsskålar, ingen spontansång och att man inte får ställa sig upp. De som ska se till att reglerna följs är de alltid lika trevliga marskalkerna. Det är något med att det är så många regler som gör att man ofta blir triggad att bryta mot några av dessa. Det är alltid lite roligt att göra något som inte är riktigt tillåtet. Att det dessutom då finns någon som säger till en, ja det gör det bara ännu roligare! Jag har själv aldrig varit marskalk men det måste verkligen vara krävande och jag beundrar alla som tar sig an det uppdraget.
Efter middagen är det dags för kvällens höjdpunkt! För vissa är det wienervalsen men för mig är det sexan vilket är det i särklass roligaste på hela kvällen! Under tiden den stora salen töms samlas alla de sittande i den lilla salen. Här bjuds på ytterligare mat och öl. Efter att man suttit i sex timmar under uppstyrda förhållanden är det väldigt befriande att slå sig ner och bara äta lite hederlig pytt. Kapellet kliver på och det blir som vanligt ett rejält ståhej. När den stora salen är tömd släpps de som köpt eftersläppsbiljett in. Stockholm Syndrom tar över scenen och festen varar natten lång. Allt är lyckat och som vanligt kul. Det är först när man vaknar upp morgonen efter som man inser vilken bakiströskel man måste ta sig över för att klara av vårbalslunchens bravader…
Text: Arvid Lindahl